carleklev

vesper

ljud och ljuskonstverk

Konsthall Norra Kvarken

Vesper är ett verk som utgår från mitt långvariga arbete kring fladdermöss och från mörkret som konstnärligt material. Verket ingår i trilogin Om natten vill jag se med mina öron, där jag undersöker vad som händer när människans vanliga sätt att orientera sig i världen inte längre räcker till.

Publik som upplever Vesper på Konsthall Norra Kvarken

Fladdermössen lever i en värld som till stor del är otillgänglig för våra sinnen. Genom ekolokalisering orienterar de sig i mörkret med hjälp av ljud som vi själva inte kan höra. Med hjälp av teknik kan jag närma mig denna värld, men inte fullt ut träda in i den. Mikrofonen blir en förmedlare och en översättare, men också en påminnelse om avståndet mellan våra olika sätt att erfara världen.

I Vesper är mörkret inte frånvaron av något, utan ett eget material och en plats där andra former av liv kan få ta plats. Verket handlar därför mindre om att göra det osynliga synligt än om att skapa en situation där vi kan bli medvetna om att det finns där.

Det finns också en omsorg i detta lyssnande. Att rikta uppmärksamheten mot de varelser och röster som vanligtvis hamnar utanför vår perception är ett sätt att öva sig i att dela världen med andra. Att lyssna i mörkret blir därmed också en övning i ödmjukhet – i att acceptera att vi inte alltid kan förstå, men ändå kan försöka lyssna.

Om natten vill jag se med mina öron är en trilogi som utgår från mitt arbete kring fladdermöss och från människans begränsade förmåga att uppfatta den värld vi delar med andra arter. Fladdermusens nattliga tillvaro blir en utgångspunkt för att undersöka mörker, lyssnande och de gränser som finns mellan olika sätt att erfara världen. Genom ljud, ljus, mörker och tekniska översättningar försöker jag inte förklara fladdermössens värld, utan skapa situationer där vi kan ana den och samtidigt bli medvetna om avståndet till den.

De tre verken närmar sig detta på olika sätt. Om natten vill jag se med mina öron tar sin utgångspunkt i människans försök att orientera sig i en värld där synen inte längre är tillräcklig. Vesper undersöker mörkret i sig som ett material – en plats där det som vanligtvis förblir osynligt kan få finnas utan att nödvändigtvis göras synligt. Fladdermuskören tar avstamp i fladdermössens ultraljud och låter deras ekolokalisering översättas till ett mänskligt hörbart musikaliskt rum.

Tillsammans bildar verken en rörelse från att försöka se, till att försöka höra, och vidare till att lyssna. Tekniken blir här inte ett sätt att övervinna våra begränsningar, utan ett sätt att göra dem hörbara och kännbara. Mikrofoner, ljudbearbetning och ljus kan hjälpa oss att närma oss det som ligger utanför vår perception, men de kan aldrig helt undanröja avståndet mellan oss och den andre.

Trilogin handlar därför också om omsorg. Om att rikta uppmärksamheten mot de liv och röster som lätt hamnar utanför det mänskliga synfältet. Kanske behöver vi inte alltid göra det okända begripligt eller tala för det som inte kan tala på våra villkor. Kanske räcker det ibland att skapa en plats där vi kan stanna upp och lyssna. Att lyssna i mörkret blir då en övning i ödmjukhet – och ett försök att dela världen med sådant vi aldrig helt kommer att kunna förstå.